Traditionella bullar

Traditionell holländsk mat, ja. Den ätes helst på murriga caféer. Den tenderar som all traditionell mat att vara lite brun.

I Holland är köttbullarna istället en endaste, tidsbesparande köttbulle. Någon kom på att det var smart att dela den på hälften och lägga den på smörgås. Det blir en ganska så knölig smörgås. Köttfärslimpa hade kanske varit smartare, men det låter ju aldrig lika gott som köttbulle, så kanske är det ett marknadsföringsknep.

De lite mer olyckligt namngivna bitterballen, är mer delikatessköttbullestora, men luriga, de är egentligen små, små kroketter! Knapriga på utsidan, kladdiga på insidan. Just de här var fin-bitterballen, och smakade timjan och potatis, och var faktiskt finfina till fänkåls- och räksoppan.

Men det bästa med traditionell holländsk mat på traditionella, murriga pubar är barkatterna.

Alltid ett öra över för klining.

 

Nytt försök

Vi har varit lite intresserade av indonesisk mat ända sedan katastrofen i Hong Kong förra året. Indonesisk mat ska ju vara bra. Rijstaffel. Och sånt.

Det koloniala arvet ljuger inte. Här finns det indonesiska restauranger. Gärna indonesiskt och surinamianskt samtidigt. Koloni som koloni.

Vi blev rekommenderade en restaurang som låg på blomstermarknaden. Där hade vi gått och tänkt att eftersom vi inte vill köpa blåvita porslinsträskor med tulpanlökar så behöver vi inte gå dit igen. Vi blev också rekommenderade en annan, i trevligare kvarter. ”Ja, fast den är ju också lite gammal” sa vår kontakt, efter det att vi berättat Hong Kong historien, ”men den har fått bra betyg”.

Ingen heltäckningsmatta med konstig lukt. Bra start. Servitrisen en bit över 60. Hmmm. Men det fanns ju en anledning att flytta från Indonesien när hon var ung, så. Vi beställde deras specialrijstaffel, namngiven efter kockens hemby. Det första vi får in är såna där värmeplattor som alltid fanns på alla kinesiska restauranger förr. Men det är ju bra att maten hålls varm.

P börjar med att ta en av de friterade grejerna på fatet närmast. ”Å, nej, nej” skrattar tanten när hon kommer förbi för att förklara vad vi fått, ”det där är efterrätten – friterad banan!”

Annars var det en helt ok tamarindbiff, en syrlig liten gurksallad som var lite söt men frisk, curryfärgad kyckling, ägg i speciell sås (sic) och några varianter på mat med jordnötssås.

Vi var mätta, men gick därifrån med den gnagande känslan att det måste finnas något mer med indonesisk mat än det här.

 

Dagens citat:

”Amsterdam is not a wellknown food destination”

 

Som Japan. Fast sämre.

Vem blir inte glad av mat från maskiner?

Glöm röda-lykt-kvarteren, Febo är stans skämmiga men härliga hemlighet, som rekommenderas med en generad fnissning och en halvsagd ursäkt. Egentligen så är det ju inte…, men ändå, man bara måste ju.

Några mynt i myntfacket, öppna luckan, och presto!

En kalvkrokett! Mmmm. Potatismos med köttbitar (och kaas), hårdfriterade så ytan är knaprig. Det är salt, kladdigt och smakar lite skolkök.

Obegripligt nog stänger de lagom till bakfyllerushen.

 

Säg kaas

Första holländska ordet lärde vi oss också på flygplatsen, vi köpte en kaassnack samtidigt som våfflorna. Det var en smördegsfylld ostsnurra.

Det är kaas överallt. Stora, snygga, runda, gula kaasar. Men utseendet är inte allt, för alla som smakat extrapris-Goudan på Ica vet vad som väntar. Det smakar rostbrödsost. Inte dåligt. Men inte så spännande. Spännande blir det däremot med kaaspannkaka. Kladdig pannkaka med lika tjockt med kaas. Och så ville de att vi skulle ha sirap på. Nej. Någon måtta får det vara.

 

Stroopwaffellandet

Vi åkte inte på semester till fish’n'chips landet utan till… tja, Amsterdam behöver bestämt jobba på sitt rykte som annat än knark- och porrdestination, men pannkakslandet kanske? Eller stroopwaffel-landet!

Amsterdam mötte oss med spöregn och blåst och en rörig busshållplats. Vi vände i dörren och gick tillbaka in till internationell mark igen, köpte stroopwaffels (tunna mjuka och smöriga våffelkex med karamellfyllning) och en kaffe, och när vi vågade oss ut i Holland igen hade det slutat regna. Magiskt.

 

matkultur

Det köttbullen är för svensk mat är stekt fläsk med persiljesås för dansk mat. Ungefär. Med ett snyggt ”ät så mycket du kan” tema.

En kväll traskar vi ett par kvarter bort till restaurang Klubbens trädgård, och hamnar i ett reservat av riktiga Danmark här på Vesterbro. Det känns som om vi sitter på en radhusaltan i Järfälla. Det vågiga, halvgenomskinliga plasttaket. De fällbara, mörkgröna trädgårdsstolarna. Vaxduken och de blommiga sittdynorna.

Menyn lovar hjärtan i gräddsås, friterad rödspetta och stekt fläsk med persiljesås (ät så mycket du kan!). P vill äta så mycket han kan. Särskilt när det gäller tjocka, friterade bitar fläsk och vitsås med persilja.

Det är mycket mat. Det kommer mera om vi säger till. Men det är, tja, helt enkelt inte gott.

Vi tänker på de svanslösa danska prisjaktsgrisarna och här är den naturliga förlängningen av den djurhållningen. Kvantitet. Våra medbesökare vid de andra borden den kvällen är alla ellipsformade och beställer sorglöst in nya knorrlösa fat.

Vi springer iväg och frossar finglass precis innan stängning istället.

 

Koka buljong i 30-gradig värme

När sommaren fortfarande var varm för ett par dagar sen kom jag på att jag ville ha kall koreansk nudelsoppa. Vi hade en instant-variant som vi köpt i en asien livs här, hoppfullt. Men snabbnudlar smakar som snabbnudlar, och kalla snabbnudlar som kalla snabbnudlar. Missnöje.

Så jag konsulterade min koreanska kokbok och traskade ned på Istedgade och köpte ett halvkilo soppben och en liten bit kalv.  Det kokades med en rejäl bit ingefära och lite salt i ett par liter vatten i ett par timmar, och när man vågade sig in i buljongångorna och bastutemperaturen i köket var där min allra första egenkokade buljong. Vi makade plats i kylskåpet, och kvällen efter sållades fettet bort, en lagom mängd blandades med vinäger (i det här fallet en japansk citrusvinäger som håller på att gå ut) och sen in i frysen en stund. Det smakade lite vekt.

Sötpotatisnudlar var det enda rimliga i nudelväg vi fick tag i, så de fixades, och garnityren grejades – ett par skivor av det kokta köttet, lite strimlad gurka, lite snabbmarinerade böngroddar och strimlad nektarin istället för snöpäron. Sesamfrön.

Det smakade fortfarande lite vekt. Blaskigt rent utav. Hmmm.

Den resterande buljongen kokades ned till hälften. Idag var det dags för nästa försök, fastän det inte ens är varmt ute längre. Gurka, böngroddar (blancherade, lite sesamolja och soja), ett par skivor kött, ett par blad mynta (helt fel land och tradition, men de är goda och ska ätas upp). Bättre nudlar! Bovete som det ska vara, koreanska av ren tur, de japanska brukar vara för mycket kli.

Bättre. Nudlarna godare. Men, ändå. Blaskigt. Jag tittar i kokboken. Å. Nybörjarotur i buljongkoket. 2 pounds of beef chuck blir inte ett halvkilo kött, som jag tänkte. Jag får traska ned till Mustafa och köpa mer köttben någon mer dag. Kanske blir det bättre.

 

Köpendanmark

Pinnarna har tagit sitt pick och pack och packat sig till Danmark. Landet där salladsdressing fortfarande kan vara grädde med lite citron och salt, där filmjölken kan ha ägg i sig och man serverar hund i snor.

Ett muffinsrace, en framtida visit till fish’n'chip-landet och lite för många nektarinergjorde att pinnbloggen kom fram igen. Vi får se vad det blir.

 

Kar i Korea igen

Vi akte tillbaka till Busan lite for att vara flygbiljetter till Shanghai gar harifran, men mest egentligen for det har:

The BIRF, rockfestival pa en strand, med talt, tanter och leksakstag. Det blir inte battre an sa. Eller jo, det fanns utrymme for forbattringar.

Har:

Korv pa pinne, korv i frityrsmet pa pinne, crabstick i frityrsmet pa pinne.

Och mmmmm korv i frityrsmet med pommes frites pa pinne. Och om inte det faller en i smaken kan man alltid ga utanfor festivalomradet.

Men i Korea gillar man att ha skoj, festivalen ar mitt i ett semestertivoli, och bara en person med ett mycket hart hjarta kan tycka illa om ett festivalomrade som det har.